ANNA EKMAN

I likhet med sina kollegor under Barocken och Renässansen fascineras Anna Ekman av bildgåtor, bilder som gömmer på en innebörd som kan läsas eller kodas.

För att understryka tillvarons principiella gåtfullhet – att varje situation både är där, I nuet, och bär på referenser bortom sig självt, använder Anna Ekman analogt fotografi för sina iscensättningar. Samma synsätt utvecklade en gång centralperspektivet: Renässansens konstnärer ville göra miraklen och änglarna trovärdiga genom att placera dem i centralperspektiviskt konstruerade rum. Kameran, med sitt inbyggda centralperspektiv, kan ses som ett resultat av den världsbild som blev följden.

Men kameran tillägger något mera, nämligen ambivalensen mellan den som betraktar och den som betraktas. Just denna växelverkan intresserar Anna Ekman, bland annat i verket A place of Echoes(Ali and Tofan at Huvudsta Strand,Solna,Sweden 2009), ett verk som bygger på dubbelexponeringar.

Ibland ger Anna Ekman direkta hänvisningar till Barocken, som i fotoserien The Black Pond (2010), där hon återanvänder Caravaggios tolkning av antikens Narcissusmyt, liksom konstnärens sätt att arbeta med ljusdunkel. I ett annat verk(Black Mirror, 2009) hänvisar hon till barockkonstären Carlo Saracenis målning Landscape with Salmacis and Hermaphroditus.

Barockens osäkra värld, fylld av skuggor , gåtfullhet och död, attraherar Anna Ekman. Hon skriver själv om sitt arbete:” Motiven befinner sig i gränslandet till och uppgår i en svärta som kan representera vad vi vill, ett djup, en oändlighet, en reflekterande vattenyta, och där de upplysta partierna i bilderna blir ljusöar att fastna i med blicken och får representera det som existerar, det som är upplyst av ljus och därmed finns.”

Den spanske barockpoeten Calderón skrev om livet som en dröm. Också drömmar verkar vara djupt betydningsfulla – men kodade. Innebörden är alltid en annan än den uppenbara. Anna Ekman använder den mest verklighetsbundna bildtekniken av dem alla, det analoga fotografiet, för att visa tillvarons drömlikhet.

Gertrud Sandqvist