Mörkret hos Anna Ekman

Med den analoga fotografitekniken som medsammansvuren får Anna Ekman sparsmakat ljus att teckna märkliga motiv i mörka rum, med kännbara efterskalv från barockens ljus- och dunkelmåleri. ”The Black Pond”, till exempel, plockar upp denna vibration och låter den i fem bilder verka på en vattenyta, i den vackre Narcissus drag som speglas, förändras, förvrängs och förvandlas.

…

De många bilderna, så skilda scenerier, så enhetligt mörkret är. Vad är det för ett mörker, så djupt på den platta ytan? Vad är det för del av en människa, ett uttryck jag inte känner? Nu ljög jag och dolde mitt tilltag i frågeformen.

Jag vill inte (vill) att detta mörka skall vara välbekant, arten är fel, jag kan inte hålla upp en så särskild natt för att smickra mig själv med gotisk skräckromantik, även om språket kommer därifrån.

Nåden? Den ligger för nära, denna vackra tröstfostersmärta, och sedan en blick av svagt begär, nej, längtan efter glimtar, hud, en stillnad, en annan…

Medusaspegelskölden talar en obrytbar tystnads sanning, vilsenheten då man inser att förlust är fiktion, att frånvaron alltid varit.

Fingertoppar har vidrört, efterlämnat subtila fingertoppsfläckar, tiden är dammkorn är trompe l’oeil-mikrodetaljer på bildspegelns yta, bildens yta, ytan. Tiden och dammet är också ytan. Vattenytan, vattendallring: en ung och vacker man förlorar sig i dallrande introspektion, distortion. Och där, på en annan plats: en blänkande aning om rödaktig hud, främmandegjorda ögon, vad är det för en blick, skall jag lockas, frysa, springa min väg?

I bild efter bild: det exakta mysteriet, renässansens och romantikens redskap, medeltidens andlighet; utsträckt, vacker, katastrofal nutid. Inre salar, kranieblick som möter mig och sig själv för att dela oss alla eller bara visa delaktighet, bodelning, delvisa kontaktförsök och hjärtslag (som tar slut en gång). Inre salar, djungelrum av tung grönska; en gravid kvinna blickar på ena bilden upp (nästan längs bildens yta upp och genom), på den andra in i det bladfeta, tunga klorofyllmörka ingentinget. Men vad är ett ingenting, hur kan jag värdera sådan potentialitet –

Hur kan man värdera ett mörker i stilla och total tillblivelse, den hypnagoga skapelsen, blicken gömd i förälderns famn, det mörka inuti kroppen?

Leif Holmstrand