< back

Av Thomas Millroth, författare och konstkritiker
Anna Ekman.
”Baroque Series”.
Galleri Ping-Pong, Malmö, t o m 31.1.

I ”Baroque series” har Anna Ekman utgått från konsthistoriska teman, som hon arrangerat och fotograferat. Mest iögonfallande är ljusdunklet, olika skikt av mörker, där ljuset fångar tingen. På Ping-Pong visar hon fem färgfotografier ur serien inklusive den helt nya runda tondon ”Black Mirror”.

Det är bara skenbart Ekman använder förlagornas mytologiska och symboliska värld. De gamla motiven är startpunkter för ett nytt seende. Ursprungligen var detaljer i bilderna ett slags gåta eller pussel, vari den egentliga berättelsen vilade. Alltifrån Veronikas svetteduk, som är inspirationen till ”Draperie Suspendue”, där Kristi anletsdrag fastnat sedan han fått svetten torkad ur ansiktet under Golgatavandringen, till den holländske köpmannens dyrt beställda stilleben, där han samtidigt med en klädsam påminnelse om sin dödlighet passade på att skryta med ägodelar och lyxmat. Av detta finns egentligen ingenting i Anna Ekmans ”Still Life”, som är uppbyggd av loppisfynd och ett torrt apelsinskal. Eller ”Draperie Suspendue”, som saknar Kristi drag och därmed sekulariseras till en vanlig kökshandduk i vackra veck.

Anna Ekman har använt äldre motiv, men tömt deras språk på betydelser. Varför använder hon då de gamla satserna igen? Jag menar att hennes färgfotografier handlar om ljus, seende, tid.
Tiden är viktig. Ekman tecknar en gräns mellan då och nu. När hon poängterar bild­ytan förstärks detta. I ”Portrait of a Princess” sträcks en hand ut, för att stanna upp, samtidigt som blicken vrids utåt. Mot oss, som ohjälpligt befinner oss på andra sidan. Ett kort ögonblick minns jag den magiska scen i ”Sommaren med Monika”, där Harriet Anderssons ansikte i närbild sakta vänds ut mot biosalongen och ser på publiken. Mycket i ”Baroque Series” handlar om en sådan blick. Hur vi ur mörkrets skiftningar söker det ljus, som reflekteras i föremålen, hur vi undersöker det böljande rum, som den tomma svetteduken bildar med sina veck. I ”Black Mirror” förstärks detta. Två nakna kroppar klamrar sig fast vid varandra inne i en grotta, en scen vi skymtar i en konvex spegel, där både glansdagrar och reflexer till synes slumpartat återgivits av fotot. Snart upptäcker jag också hur måleriska Ekmans färgfoton är. Den kalla färgtonen i ögat på ”Portrait of a Princess” balanserar bildens dominerande ockror och heta röda toner. Det är målerikonst! Färgfotografierna i ”Baroque Series” handlar om att översätta en språklig erfarenhet till en annan tid.