|
Spelet mellan ljus och mörker Återvinningsbart. Att postmodernismen verkligen slog upp portarna till det globala – och då i synnerhet det klassiska/europeiska – kulturarvet – kan knappast ifrågasättas. Med modernistiska nytänkare – däribland konstnärer som Marcel Duchamp. Pablo Picasso och Andy Warhol – som vägvisare, har äldre tiders konst mer och mer förlorat sin status som sakrosankta objekt vilka man med vördnad betraktar i larmade museisalar. I dag betraktas tvärtom de gamla mästerverken som i hög grad ”återvinningsbara”. Att de kommit att ingå i ett konstens kretslopp har bara under det senaste halvåret letts i övertygande bevis av bland allt annat alltjämt Louisianaaktuella Eve Sussman som bygger utställningens två videoverk på dels Velazquez ”Hovdamerna”, dels Jaques-Louis Davids ”Sabinskornas bortrövande” Förra årets Barbro & Holger Bäckström – stipendiat, Malmökonstnären Per Wizén har genom sin klippaklistra-metodik lyft fram bakomliggande och ganska skrämmande dimensioner i den italienska renässanskonsten och just nu, på Galleri Ping Pong, visar ytterligare en Malmökonstnär, fotografen Anna Ekman, ”Baroque series” – en handfull fotografier som inspirerats framförallt av den caravaggianska barockens ljusbehandling med dess dramatiska kast mellan ljus och skugga.
”Rekonstruktioner”
I sin ateljé har hon ”rekonstruerat” motiv som Veronikas svetteduk (dock utan Kristi huvud), vanitas stilleben med döskallar och andra symboler som påminner om människans förgänglighet och nakna kroppar betraktade via en konvex spegel, ett under framför allt manierismen (övergångsperioden från renässans till barock) populärt ”trick” eftersom det gav upphov till intressanta proportionsförskjutningar. Anna Ekmans fotokonst, där hon använder en mellanformatskamera och experimenterar med ljussättningar och upp till åtta minuter långa exponeringstider, är i hög grad undersökande. Hon komponerar sina motiv så att betraktarnas blickar, vägledda av spelet mellan ljus och mörker, sugs in i det färdiga verket för att slutligen gå förlorade i en bottenlös svärta, ett dödens ingenmansland som blir särskilt påfallande i framförallt vanitasbilden ”Still life”, men också i den konvexa studien av de nakna kropparna som befinner sig i en grotta. Det är en mörk dimension, på håll besläktad med stämningarna i några av Wizéns verk, och den återkommer än mer övertygande i ”Portrait of Princess”, som inspirerats av Pisanellos profilporträtt av Ginevra d’Este från cirka 1440. Mot en mörk fond framträder Ginevra i originalporträttet(som förmodligen målades postumt) i ett blont, ickemodellerande ljus. I mörkret bakom henne skymtar en fjäril, av forskare tolkad som hennes själ. Ginevra dödades av hennes man för påstådd otrohet och Anna Ekman lyfter fram motivet – och den bakomliggande berättelsens – mörka sida med hjälp av ljuset. I ”rekonstruktionen” faller ljuset dramatiskt på modellens ansikte som hon med en anad vridning vänder ut ur bilden samtidigt som hon värjer sig med handen.
Fjärilen binder samman
I själva verket är det bara fjärilen som binder samman de två verken och det är fjärilen som låter oss förstå, att det Anna Ekman skildrar är ingenting mindre än det förestående mordet på den kvinna som Pisanello århundraden tidigare skapat ett postumt porträtt av. Också i ”Primavera” dominerar svärtan. Utgångspunkten här är Botticellis målning med samma namn, ett verk som nog de flesta förknippar med ljus och livets återkomst efter vinterns dvala. Figurerna i Botticellis målning rör sig på en svart ”matta” beströdd av blommor. Bländad av vindarnas gudar, av de dansande gracerna och av Flora själv är det knappt man ser den, men Anna Ekman gör den synlig och lyfter fram den, det vill säga jorden och dess blommor, som något som finns kvar också sedan figurerna/sagorna/myterna/människorna är borta.
|