Dreaming, film loop 2012

Vad fattas i bilden?

Ett försök att finna det som gått förlorat i Anna Ekmans "Dreaming".

Så fort vi öppnar ögonen börjar vi arbetet med att bygga världen. Och vad som helst fungerar som material. Titta bara på Fred Sandbacks minimalistiska skulpturer som opererar i maskopi med betraktarna och visar att blicken inte behöver mer än uppspända garntrådar i ett rum för att en volym ska uppstå ur intet, i gestalt av till exempel en glasskiva lutad mot en vägg.

 

Särskilt skickliga är vi på att uppfatta bilder av ansikten; vi ser dem framträda i landskap, i abstrakta mönster och i moln som långsamt rör sig över himlen. Det räcker med ett antal hastigt dragna blyertsstreck i marginalen på en tidning, för att vi ska se ett ansikte i dem. Ett ansikte som ser upprymt, förundrat eller sorgset ut, trots att det bara handlar om planlöst klotter som blev till under ett telefonsamtal, utan avsikt att föreställa någonting alls. Men det som syns är ändå inte de godtyckligt dragna blyertsstrecken, utan ansiktet och dess uttryck. Och vi behöver inte ens anstränga oss för att se det. Upptäckandet av ansiktet sker helt automatiskt. De flyktiga blyertsstrecken leder oss bort från sig själva, fram mot vad vi ser i dem. Det är som om varje representation – hur reducerad, snål, slarvig eller oavsiktlig den än är – har en inbyggd mimesismaskin som aktiveras så fort en blick kommer i närheten av den.

 

Denna kameleontiska avledningsmanöver, som får bilden att fullbordas, och därmed ge oss betydligt mer än vad den egentligen har, äger rum utan att vi märker något, vilket indikerar att våra ögon ännu inte har blivit så misstänksamma som vi kanske tror. De föredrar en lögn som får bitarna att falla på plats framför att inte förstå vad det är de ser.

 

*

Men det finns också en annan typ av bilder. Som inte vill falla på plats. Bilder som aldrig blir riktigt färdiga. Eller bilder som har drabbats av en förlust, som de helst undviker att prata om. Bilder som vi upptäcker hål i. Eller som det faller skuggor över när vi betraktar dem.


Min upplevelse av Anna Ekmans arbeten genomträngs av en känsla av att det finns något där som inte syns, eller av något som fattas, vilket jag upplever som en fantomkänsla när jag står inför dem. Detta trots att hennes arbeten – i synnerhet de sena fotografierna som är inbegripna i en livlig dialog med barockens måleri – är så visuellt generösa att misstanken att något skulle saknas kan förefalla en smula paranoid. Men erfarenheten av en förlust är också närvarande i tidiga konceptuella arbeten som A place where I have never been, där kameran blir en protes för konstnärens ögon, när hon med ögonbindel fotograferar en plats hon aldrig tidigare sett.

 

Jag tycker mig uppleva denna förlust även när jag betraktar verk av så olikartade konstnärer som Paul Cézanne och Cindy Sherman. Det är som om jag drabbas av en partiell blindhet när jag står inför dessa bilder, för det finns något i dem som jag inte ser, något som drar sig undan blicken.

 

Avståndet mellan Ekman och Cézanne är enormt. Förmodligen skulle också Ekman protestera vilt om hon visste att jag just nu jämför henne med denne konstnär som drömde om det omöjliga: att måla världen som den såg ut första gången den framträdde. Men hos dem båda finns det något som blicken inte når fram till, som gör att representationen aldrig riktigt fullbordas.

 

Cézannes målningar är besynnerligt främmande. Det finns, som många också har påpekat, något omänskligt över dem, vilket skapar ett avstånd till betraktaren. Det avbildade har inte riktigt tagit plats – det finns där på duken, men samtidigt inte.


Hos Ekman handlar det inte om något ofärdigt, utan om en förlust, som är närvarande nästan som en levande kropp. Man kan inte se den, men om man lyssnar noggrant kan man höra en låg andhämtning under bildytorna.

 

I Shermans närgångna undersökningar av identitet och representation är det betraktarens blick som väjer för bilden, istället för tvärtom. Min blindhet är en följd av blickens reflexmässiga självcensur. Som att av misstag öppna dörren till ett privat rum som nästan alltid är låst. Man både vill och vill inte se vad som händer där. Men man vill inte bli ertappad med att titta in, för på något sätt förstår man att det är absolut förbjudet. Titta på Untitled film still #56, som visar hur konstnären i en av sina roller betraktar sin spegelbild, med ansiktet bara några centimeter från spegeln. Det är inte meningen att vi ska se hur hon liksom letar efter sig själv i bilden.

 

Det finns flera förbindelser mellan Ekman och Sherman. Inte minst mellan hur deras bilder förhåller sig till blicken. Också med Ekmans Dreaming får jag den obehagliga känslan att min blick inte har rätt att vara där. Ändå kan jag inte sluta titta. Blicken vill drunkna i det mörka vattnet på vars yta Narcissus reflekteras – den unge mannen som i Ovidius version av den antika myten blir dömd av Afrodite att förälska sig i en egen spegelbild, som ett straff för hans avvisande av nymfen Echo.

 

*

 

I Ekmans film reflekteras inte bara den vackre Narcissus, utan en rad representationer av myten, såväl psykoanalytiska som populärkulturella och konstnärliga. Och tänker man sig kameran som en spegel kan man se filmen som ett narcissistiskt narrativ då den återger sitt eget medium. Likt en blick som ser sig själv.

 

Liksom i den fotografiska sviten The black pond är den primära källan till Dreaming Caravaggios Narcissus, som visar Narcissus böjd över bilden av sig själv. Alldeles uppslukad är han och oförmögen att skiljas från sin spegelbild; kärleken, eller åtrån skulle jag hellre vilja säga, binder honom hårt till bilden. Ett band mellan bilden och det avbildade som Ekman klipper av.

 

I Dreaming är det inte Narcissus vi ser, utan vattenytans reflektion av honom. Ögonen är slutna och först tänker jag att han sover. Men han skulle lika gärna kunna vara död, för hans kropp har stelnat i sin position böjd över vattnet. Fullständigt orörlig är han och jag kan inte se om han andas eller inte. Han kunde ha varit instängd en evighet i denna bild, där det enda som sker är att vattenytan rör sig och reflekterar honom på skiftande sätt. I en jämn rytm vecklas bilden av honom ihop och ut igen, som om själva bilden lever och andas.

Samtidigt som spegelbilden visar oss Narcissus, så förvränger den och döljer honom för oss, för bildytan är aldrig helt stilla. Därför kan vi inte vara säkra på hur han egentligen ser ut, eller vem han verkligen är; nej, vi får aldrig syn på honom i bilden. Inte heller Narcissus skulle se sig själv om han plötsligt vaknade upp och tittade ner i detta opålitliga vatten, om han nu över huvud taget ens är där.

 

*

 

I "Cézannes tvivel" skriver Maurice Merleau-Ponty att Cézanne avbildade materien så som den tar form, att han målade världen i sitt blivande, innan den har klarnat för vår blick.

 

Om Cézanne befann sig vid världens soluppgång, för att låta oss se sakerna födas, så arbetar Ekman vid solnedgången, för att låta oss bevittna hur de försvinner.

 

I Ekmans film ser jag Narcissus på samma sätt han skulle ha sett sig själv på: som en bild på vattenytan. Jag ser bilden med hans ögon. Andas in lukten av svart jord och metall. Känner den svaga, svala vinden som sätter vattenytan i rörelse. Men Narcissus är inte där. Han fattas i bilden. I hans ställe låter Ekman mig som åskådare träda in. Den andhämtning jag hör är min egen. Det är mitt eget sökande efter mig själv i reflektioner, spår, bilder och tecken jag ser i filmen.


Jens Soneryd